Det är viktigt

att man är nyanserad när man säger något som rör ett laddat ämne.


Jag tänker på vanligen förekommande påståenden om hur sjukskrivningar och speciellt långtids sådana ökar och sägs vara på väg att stjälpa landet. Detta är säkert sant och det är säkert lika sant att de om inget görs kanske stjälper landet, kostnaden sägs i alla fall vara hiskelig men vi ska inte här förlora oss i siffror.

Det vanliga tycker jag är att man hör hur antalet långtidssjukskrivningar ökar men inte i motsvarande grad hör att man preciserar hur det främst kanske gäller vissa yrken. Jag hör inte heller att man betraktar den omständighet att arbetsmarknaden inte ser ut som den gjorde tidigare; det finns idag en större andel äldre bland arbetstagarna och med stigande ålder ökar också risken att drabbas av skador om dessutom arbetsbelastningen ökar.

Vad jag däremot hör i min yrkesroll är människor som också är långtidssjukskrivna, många sedan flera år, och hur onyanserade uttalanden likt dessa lätt kan orsaka känslor av att vara en betydande del i en negativ och växande trend som "hotar" landet.


/ Hans Saarela


Förlåt mig så mycket, jag råkar vara sjuk. Det kan jag tyvärr inte rå för. Jag valde det inte själv. Det var bara otur att jag skulle bli sjuk just i huvudet. Varför kunde jag inte bara ha brutit benet? Då gipsar man det och sedan efter några månader kan man ta bort gipset och vips! så är benet läkt. Det är så mycket mer komplicerat när sjukdomen sitter i vår så betydelsefulla hjärna. För det mesta så syns det inte något alls på kroppen att man faktiskt är sjuk. Man ser ju ut att vara frisk som en nötkärna. Då kan det bli skrämmande för omgivningen när man plötsligt börjar säga och göra en massa underliga saker. Men, herregud!, kan man se att de tänker, hon måste vara galen!

folkhav

"För det mesta så syns det inte något alls på kroppen att man faktiskt är sjuk."

Jag drar mig till minnes att det var en dag i maj, för flera år sedan. Jag kommer i håg att det var en lördag och jag hade varit inne i stan och handlat lite kläder. I provhytterna bredvid mig hade två tjejer med sig sina killar som smakråd. Jag var avundsjuk. Jag ville också ha en kille. På vägen till tåget såg jag par överallt, tyckte jag. När jag stod på perrongen och väntade på tåget tänkte jag: varför har jag ingen kille? När ska jag träffa någon. Jag har inte varit ihop med en enda kille. Tänk om jag aldrig får någon? Jag tänkte: käre gode Gud, ge mig en karl innan jag blir så desperat att jag raggar upp första bästa. Plötsligt stod han bara där. En kille i min ålder, med kort, rött hår. Jag bara stirrade på honom.

– Saknar du något? frågade han.

Kan det vara möjligt? tänkte jag, att jag blivit bönhörd. Jag ville inte verka alltför desperat så jag svarade så nonchalant som möjligt.

– Nej vad skulle det vara?
Innan han svarade höll jag andan. Om han svarar att det var honom jag saknade, så svimmar jag tänkte jag. Det kändes som en evighet innan han svarade.

– Det här, sa han. Är det ditt?
I handen höll han mitt busskort.

– Jag visste inte ens att jag tappat det, lyckades jag få fram.

Jag tackade honom och klev på mitt tåg som just hade kommit in. Jaha, tänkte jag och suckade. Nu ser jag väl inte honom något mer. Men när jag vände mig om såg jag det vackra röda håret och den leende munnen. Han hade klivit på samma tåg! Jippi! tänkte jag. Jag satte mig där det var tomt för att han skulle få plats att sätta sig i närheten av mig om han ville.

Den rödhåriga killen satte sig mittemot mig och brevid honom satte sig en kille som tydligen var hans kompis. Jag berättade att jag varit och handlat kläder och sedan frågade jag dem vad de gjort.

– Vi har varit och spelat badminton, sa den rödhåriga.
– Vilket roligt sammanträffande, svarade jag. I morgon ska jag och en tjejkompis spela badminton.
– Då kan vi spela dubbelt, sa den rödhåriga killens kompis.
– Vilken bra idé, sa jag. Men tyvärr kommer jag inte ihåg vilken tid det är. Det kanske är bäst att jag får ditt telefonnummer, sa jag till den rödhåriga.


Det kändes skönt att ha en bra anledning att fråga efter det. På den rödhåriga killen verkade det som det var den naturligaste frågan i världen. Vi bytte alltså telefonnummer och träffades dagen därpå. Vi blev vänner alla fyra och så småningom blev den rödhåriga killen min kille.


Här kommer jag med ännu en kort, kåserande text där jag blickar ut från min rent personliga horisont. Jag tänkte berätta om min upplevelse av veckans sista dag och hur den har förändrats genom åren. Jag tar avstamp i tidigt vuxenliv, perioden innan dess har jag inga minnen av att det var någon större skillnad på dagarna.


Jag hade alltså lyckats klämma mig igenom skolsystemet, utan någon större entusiasm för övrigt, och hade börjat förtjäna mitt uppehälle som en hedervärd medborgare. Jag hade börjat jobba, helt enkelt. Utan någon större entusiasm. Därför blev följaktligen helgerna det man verkligen levde för. Fredag kväll var lyckan total, och lördagen fortsatte i allmänhet i ett avslappnat rus. Men sedan kom ofrånkomligen söndagen. Och det var så vemodigt. Allt det roliga var över, den dagen gick bara åt till att reparera de skador som uppstått och komma i form för ännu en meningslös arbetsvecka. Var det dessutom en söndag på senhösten, med mörkt och regnigt väder, kunde vemodet bli mig nästan övermäktigt.


Men nu har jag blivit äldre, och även om det kanske kan upplevas som lite tråkigare har det i alla fall den vinsten att det är lite lugnare. Och söndag har som genom ett trollslag blivit veckans bästa dag för mig. När fredagen börjar lida mot eftermiddag kan jag känna mig lite avundsjukt orolig. Lördag är något jag bara tar mig igenom. Men söndag! Då är det så lugnt och skönt... Alla har rasat ut sina festbegär och en avslappnad stämning har lägrat sig över staden. Man går ut och promenerar lite eller går på bio kanske. För mig är det extra skönt eftersom det inte på något sätt känns betungande att en ny arbetsvecka snart tar sin början. Jag har numera en stimulerande sysselsättning att gå till, och det gör att söndag nästan är en dag av förväntan.
Slutklämmen får väl då bli: Man vet aldrig vad livet har i beredskap!

På senare tid har tidningar, TV och radio matat oss med budskapet "psyksjuka är farliga" bittida och sent.
Det tragiska mordet på Anna Lindh och lika tragiska mord på icke offentliga personer, bland annat en 5-åring, har givit upphov till spekulationer om huruvida mördarna har varit psyksjuka eller inte. Röster har också höjts med krav på utökad tvångsvård för psykiskt funktionshindrade.

Det är säkert så att gruppen psyksjuka med missbruksproblem, de så kallade dubbeldiagnosarna ( som ofta faller mellan stolarna och varken får vård för sina psykiska problem eller för sitt missbruk) är överrepresenterad i kategorin "dråpare och mördare". Men därifrån till att anta att majoriteten av de psyksjuka skulle vara farliga våldsverkare som borde låsas in är steget långt.

Däremot har vi en annan grupp som upptar nästan hela kategorin våldsverkare, nämligen gruppen män. Men hittills har ingen föreslagit att hela gruppen män ska låsas in, kastreras eller liknande. Trots att den vanligaste våldskategorin i Sverige är den när en man misshandlar sin fru eller sin sambo.

/ Cilla Malmström

Blandade artiklar

Hjälpmedelsinstitutet

Gratis hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar

- Appar som stöd
- Kognitionsappar
- Appar för kommunikation

Hjälpmedelsinstitutet

Kloka ord

Ju starkare och viktigare arbete, ju oundgängligare är vila och ro.

Carl Von Linné

Vi vill alla ha rykte om oss att vara frikostiga och vi vill köpa det billigt.

Mignon McLaughlin

En invaderande armé går att stå emot, men inte en idé vars tid är kommen.

Victor Hugo