Det är inte helt enkelt att dricka kaffe numera.
Här är en kort guide:


Vanliga sorter:

Kaffe
Vanligt kaffe med en skvätt mjölk och
lite malen kardemumma, kanel eller kakaopulver är gott.

Espresso
Ett fylligt, mörkt kaffe som är bryggt under tryck.
En espresso är bara två till tre centiliter.
Espressokaffet är basen i många kaffevarianter.
(Espresso betyder express på italienska).

Caffè Latte
Espresso blandad med 80% ångad mjölk.
(Latte betyder mjölk på italienska).

Café au Lait
Är den franska café latte. Lika delar mörkrostat kaffe och varm mjölk.

I Frankrike heter det Café creme och inget annat. Café au lait är en försvenskning, Ungefär på samma sätt som vi kallar baguette för pain riche.

Cappuccino
En cappuccino består av en del espresso,
En del ångad mjölk och en del mjölkskum högst upp.
På toppen strös lite kanel eller kakaopulver.
(Ordet kommer från italienskans cappucino som betyder kapuschong. En huva på kaffet).

Americano
Espresso med dubbla mängder vatten.
(Uttrycket från amerikanarna som tyckte att den italienska espresson var för stark).


Ovanliga sorter:

Macchiato
Espresso med lite skummad mjölk på toppen.

Con panna
Espresso med vispad grädde på toppen.

Café moccha
1/3 espresso,
1/3 ångad mjölk,
1/3 choklad.

Café melange
En dubbel espresso med varm choklad toppad med skummad mjölk.

Smaksättning på kaffet, så kallad syrup, är vanlig. Syrupen är ett koncentrat och finns i smaker som till exempel vanilj, hasselnöt, kokos och kanel.

Kaffehuset "Roberts Coffe" har en god variant med apelsinsyrup och grädde. Den heter Apelsinkyss. "Apelsin" är förresten ett holländskt ord som betyder "äpple från Kina".

/ Hans Nilsson

Det som utmärker Annelis konst är idérikedom där varje bild är i sig själv unik. Verklighetens verkan avgörs ofta i ångesten som i ” Den blindes väg” där lösningar på en trist tillvaro ger inte Anneli, utan låter oss själva döma och på så sätt öka vårt känslomässiga engagemang.

Det som ser ut som att växa i en existentiell avgrund, och fantasin är en enda försvarsmekanism, beror mestadels på slumpen, varför vi ser varken början eller slutet på hur ovisheten i livets kamp yttrar sig. I bilder ” Hon blev över både i början och slutet” och ”Ge sig av” kan man kanske avgöra någonting genom beslutsamhets process. Varats hårda villkor utesluter fortfarande inte hoppet. Gränsen till friheten mot svårigheter är själva fantasin i samspelet mellan andras och sin egen historia som i ”Människa och hus i undran” var man ifrågasätter orättvisan till en föråldrad fenomen, liksom i ”Trädbunden” visas en kopplat hund med frihetslängtan och detta återspeglas i hanns fri förstorad skuggaktig avbild i bakgrunden. Sådan genomskådning upplyses mot ”själs trista” miljöer, och allting sugs in i ett existentiellt vakuum av aktuell personlig patos som i ”Människa och hus i undran” vars lidande översträcker en länge sammanhang både i rumslig och tidsmässigt perspektiv i livet.

Finns det någon vilja om det ej är den ”rätta” för sitt eget bästa i livet. Då är man kanske mindre medveten om saker och ting som låter värre, men behöver ej nödvändigt innebära en mera lidandets väg liksom i ”Människa och hus i undran” där personifierad symbol som djävulen bidrar till avdramatiseringen av subjektiv lidande.

Anneli vill och samtidigt motsätter sig att få svaret på existentiella villkor i sina bilder. Det kan vara omöjligt att lösa innersta konflikter i verkligheten föreslår hon, men är osäker om varför det är så? Är vägen till friheten svårare än vi har förväntat oss och hur skall vi överbrygga den frågar hon sig i ”Kvinnan som red bort” (D.H. Lawrence) Optimismen är inte Annelis starka sida och hon ändrar sig i samtalet där hon ger ett annorlunda intryck. I vilket fall som helst blir kampen för livets goda upplyst om vad sakerna och svårigheterna kan bero på, som ger oss bättre möjligheter att själva försöka leta efter sanningen.

/ Boris N

Jag och min väninna bestämde oss för att åka bort över jul och nyår. Efter mycket googlande på Internet på resor till exotiska länder bla Malaysia, Brasilien, Mombasa i Kenya så föll vi för Costa Rica. Det skulle vara en lite ovanlig resa med mycket att se och uppleva.

Resan tog c:a 23 timmar. Tre flygbyten. När vi kom till San José, Costa Ricas huvudstad, sov vi över en natt på flygplatshotellet. Nästa dag fortsatte vi med ett litet flyg till Tamarindo.
Det stormade när vi lyfte från Pavas flygplats i San José.

Flygplanet hoppade up och ner och kändes som om vi skulle störta när som helst. Händerna svettiga. Efter 50 minuter kom vi fram efter att ha åkt över vackra omgivningar. Trodde först att vi skulle landa i havet, men det visade sig en stund senare att vi landade på ett miniflygfält bland kor.

Tamarindos flygplats var den minsta jag upplevt. Såg ut som en lagerbyggnad. Sedan tog vi en taxi och åkte iväg till hotellet i Playa Flamingo.

Dag 2 hade vi bestämt oss för att ta oss till Tamarindo. Vi hade tänkt ta buss en bit på vägen. Den kom inte. Det visade sig att den kom när den ville. Så vi promenerade en bit och försökte lifta. Till slut kom en taxi och plockade upp oss och körde oss till Tamarindo. Väl där upptäckte vi att det var ju där vi skulle ha bott. Där fanns allt restauranger, caféer, surfbrädsuthyrningsaffärer. Jag försökte faktiskt hitta ett hotell där men det var helt hopplöst för att vi var så sent ute med att beställa resa och hotell. Ner till stranden. Snabbt på med badkläder och i havet. Underbart! Vilka vågor! Vatten i näsan och ögonen. Vågorna tog tag i en och jag for runt under vattnet. Tur att jag är van simmare.

Efter några dagar hyrde vi bil. Vi bestämde oss att åka till Monteverde Cloud Forest. Resan var fruktansvärt lång. Vi körde och körde i timmar uppför berget. Det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Men så småningom så gjorde vi ändå det. Vi åt lunch på restaurangen och sedan skulle vi iväg. Det började ösregna. Det är inte sant! Nu när vi tagit oss ända hit. Så småningom lugnade regnandet ner sig lite. Vi tänkte att vi i alla fall skulle se vattenfallet. Så vi började vandringen i regnskogen längs stigen som ledde neråt hela vägen. Efter en stund kom vi till vattenfallet som var vackert. Tyvärr var vattnet inte särskilt klart så det blev inget bad. Att bada i vattenfall brukar vara väldigt svalkande. Har gjort det på andra håll i värden.

Efter ytterligare några dagar skulle vi prova på att surfa. Både unga som gamla höll på  att surfa. Häftigt! Det var en upplevelse att få glida med vågen in till stranden. Det lyckades inte varje gång, oftast gled man av brädan. Det var svårt att hålla balansen på den. Tråkigt att man inte kan surfa i Sverige, att man måste åka utomlands för att få känna på riktiga vågor. Jag skulle gärna vilja göra det oftare.

Vi åt de flesta kvällarna i Tamarindo. Utbudet av mysiga strandrestauranger var stort.

Maten skiftade en del, men var ändå väldigt god. Mest skaldjur, kyckling och ris. Sedan fanns det hamburgare, pizza och pommes, eftersom Costa Rica är ju väldigt influerat av nord Amerika. Jag föredrog att äta skaldjur och kyckling.

Vi gjorde en del utflykter till andra stränder. Överallt på stränderna vid Stilla Havet dominerades av stora vågor. Undrar varför det heter så? Det var ju inte speciellt stilla.

Dagarna gick fort. Efter första veckan gick det ännu fortare. Känns som om man borde kunna vara på Costa Rica en längre tid för att se mer i detta vackra land. Det finns flera nationalparker med vilda djur som jag skulle vilja besöka. Tyvärr fick jag inte se några apor, krokodiler eller jaguarer. Endast några landkrabbor, tvättbjörnar och iguanor som fanns på hotellområdet.

Det finns stora grottsystem som verkar spännande att vandra i. Kaffeplantager och fruktodlingar att besöka.    

En väldigt lyckad resa. Jag skulle absolut rekommendera Costa Rica till mina vänner!

 I oktober stod jag och letade bland reaskivor i Nacka Forum och hittade en CD med ett namn jag kände igen. 6 pm med Phil Manzanera, den gamle gitarristen från Roxy Music. Den kostade bara omkring 25 kronor och verkade vara värd att chansa på. Jag kanske inte lyssnade så mycket på Roxy, men brukade fastna lite för Manzaneras gitarrslingor i en del av deras låtar.

På den här nya skivan är det många spännande ljud och en del distade gitarrer. Ganska tunga och rockiga rytmer. Dessutom finns bland medmusikanterna flera andra, som man har hört talas om. Vad sägs till exempel om David Gilmore från Pink Floyd där han ersatte Syd Barret på gitarr. Brian Eno på synthar och Andy McCay på saxofon, två gamla vapendragare från Roxy Music på 70-talet. Den egensinnige Eno satsade tidigt på en solokarriär och har bland annat gjort projekt som musikinstallationer och musik för olika miljöer, flygplatser till exempel. Vidare medverkar Ohio-tösen Chrissie Hynde på sång och munspel. Hon som ledde Pretenders och som har varit gift med både sångaren i Simple Minds, Jim Kerr och Kinks låtskrivare Ray Davies. Trummisen och kompositören Robert Wyatt är också med och spelar på skivan. Jag känner igen namnet från för länge sedan. Kanske någon gång i början av 70-talet då han var med i någon känd popgrupp. Men visste inte så mycket mera om honom förrän SVT visade ett program om honom några dagar efter CD-köpet. Han sitter numera i rullstol och verkar vara en glad figur som fortfarande spelar mycket. Hur låter skivan då? Den låter helt okej. Text och illustrationer av Hans Nilsson

 

Blandade artiklar

Hjälpmedelsinstitutet

Gratis hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar

- Appar som stöd
- Kognitionsappar
- Appar för kommunikation

Hjälpmedelsinstitutet

Kloka ord

Ju starkare och viktigare arbete, ju oundgängligare är vila och ro.

Carl Von Linné

Vi vill alla ha rykte om oss att vara frikostiga och vi vill köpa det billigt.

Mignon McLaughlin

En invaderande armé går att stå emot, men inte en idé vars tid är kommen.

Victor Hugo