Detta är lite samlade intryck ifrån boken Passé de ofrivilliga pensionärerna av
Mariann Rundström
Lekande lätt talar Mariann i sin bok om pensionering och om att åldras. Hon
har fångat frågan om att åldras på ett uttrycksfullt sätt.Vi som ser dem i tv
tror nog att de är yngre vi vet ju inte deras ålder. Elderism kallar hon det för när
man är förbrukad runt 65, det är ju vårat svenska system.Mycket kapacitet
finns kvar och hon tycker vi borde höja pensionsåldern i Sverige, den
uppfattningen delas också av en del svenska politiker. Vi är styrda av
pensionslagstiftningen, möjlighet att fortsätta till 67 men därefter är det slut
för många. Väldigt många slutar vid 65 och det fråga setts inte.
De flesta mår ju bra av att arbeta. Det är viktigt för oss människor, det är
hälsobringande. Åldersprocessen går snabbare om man slutar jobba oavsett
om det sker frivilligt eller. Vedertaget är att pensionsåldern är 65 men det
borde gå att fortsätta därefter. De flesta är pigga fram till 80 års åldern och
många blir inte gamla föräns 90, svenska pensionärer är friskas i Sverige.
Boken hör till en av de bättre jag har läst hon skriver både roande, intressant
och lärorikt.Den är gripande samtidigt roande man vill läsa mer. Genom sitt
yrke träffar hon mycket inflytelserika människor BARBRO Westerholm har blivit
inervjuad hon sitter vid 83 års ålder kvar i riksdagen. Hennes kamp om att få
jobba till 75 starta redan på 70-talet. Barbro är en sann liberal människors lika
värde är en grundpelare i existensen för henne, då kan inte åldern sortera ut
henne. Åldersrika människor är snarare närande än tärande men att
föråldrande regler och myter reser hinder och bidrar till en utbredd elderism.
Det är ont om forskning kring elderism och kanske är det tecken på att frågan
inte uppfattas så viktig. Gbg:universitet har sysslat med frågor om detta. Den
spridda uppfattningen om sv som ett åldersfixerat land är att åldern är extra
laddat.

Fixering vid åldern stöter vi på dagligdags, åldersfixering finns. Andvänadet av
personnummret i affären biblioteket mm. När jag handlar är det kopplat till
kortet jag handlar med, alla kontakter med myndigheter banken, skatteverket
förutsätter personnr. Personnumret är unikt för var och en av oss. Jag vill leva
jag vill dö i norden ska det verkligen vara minst attraktivt att bli äldre i norden
för de som vill fortsätta arbeta. Det framkommer också att det är arbetsgivaren
som många gånger förklarar de äldre som mindre viktiga. Att genomgå en
sådan process i arbetslivet är ingen lustig situation. Vara efterfrågad och ha
kompetens gå i gamla hjulspårdet är vad man vill det blir kännbart när man
inte är lika attraktiv. Åldersdiskriminering kommer ofta smygande
arbetskamratera och omgivningen märker inte något. Att bara jobba för att
tjäna pengar blir sekundärt pengarna är kanske inte det hela. Det finns
människor som fasar för pensionsutbetalningarna, begreppet fattig pensionär
hörs ibland. Att bli pensionerad innebär ett avbräck för många, att stiga upp
tidigt på morgonen att ha någonstans att gå där man upplever trivsel och
gemenskap trygghet är faktorer som kan göra dig deprimerad om de
försvinner. Fast har det varit vantrivsel kan det ju kännas bra att sluta vid 65.
Många vill ju sluta då också har man haft ett tungt eller slitsamt arbete kanske
det är en lättnad att sluta.
Arbetslivet i USA ser helt annorlunda ut där ifrågasätts aldrig åldern utan det är
vanligt att man jobbar över 70. Användandet att personnr är inte lika adant
som i Sverige och bemötandet är helt annorlunda där.
Vår egen svenska regering är den yngsta med en medelålder på 30. Det finns ju
mycket för de yngre att lära av de äldre, det är meningen. Att vara lite äldre ska
inte vara någon nackdel man blir ju förvisso klokare med åren.
Den värsta händelsen Mariann har rapporterat ifrån är Pzunamin. Minnena är
starkast därifrån. Vi minns alla jul helgen då det hemska hände. Vi förstår ju att
som journalist är man tvungen att ha speciella egenskaper för att klara en
sådan rapportering. Ett yrke där självkänsla och uttrycksförmåga är viktig.
Det roliga med arbetet är att få träffa så mycket olika och inflytelserika
personer och komma till tals med. Fodras ju samtidigt mycket att bli betittad av
så mycket människor genom jobbet. Det måste stundtals vara ganska nervöst.
Att vara i männioskors blickfång är nog beskaffat med både för och nackdelar.
När jag läser boken blir jag varse om att livet kanske tar slut en dag. En
obehaglig rädsla kommer över mig.Tänk om den sista tiden är här.Man vet ju
inte alltid. Jag har folk runt omkring mig som är äldre och leva vill ju de flesta
göra .
Jag förstår lite mera om hur det är i arbetslivet och problemen där. Relaterar
jag det till vår egen grupp som också finns men som inte märks på samma sätt.
Förstår jag sambanden. Vi har många gånger en del fysiska problem och får
kanske vara glada omdagarna går som planerat och vi kommer iväg till våran
sysselsättning. Många har ju stora besvär att vi får kämpa fast på lite olika
nivåer. Det är bra att känna till vilka rättigheter vi har. Vad som är gemensamt
för de flesta av oss är att det finnsställen att vara på och uppleva gemenskap
tillsammans med andra.
 
Annsofi Hedar Skarpnäck februari 2019

Recension av boken Den sårade divan av Karin Johannisson
I denna bok diskuteras psykiatriska diagnoser av tre historiska och kända personer. De var födda på
1800 talet vilket förklarar problemen på den tiden. Deras personligheter blir trots allt inte mindre
intressanta.
Jag tänkte sammanfatta deras liv kortfattat. Jag rekommenderar att ni läser boken själva för att
skaffa er en uppfattning om mentalsjukhusens utveckling och sjukdomar som är svåra att leva med.
Vad som framkommit är att Beckomberga var en statlig inrättning. Som kom att stänga sina portar år
.
Det var mycket tragedi men samtidigt en del ljusa och fina stunder och perioder. Nelly Sachs hade en
djup och fin kontakt med sin mamma de träffades daglidags för att utbyta erfarenheter. Hon var
väldigt rädd också och hade stora problem med sitt boende vid Hornstull. Hon tyckte det satt i
väggarna och tyckte sig se saker som inte fanns på dessa. Det förstod inte poliserna när de hälsade på
hos henne. Familjen flydde från Tyskland och kom att slå sig ner i Stockholm. Nelly kom att utveckla
skrivådran så pass att hon med stolta steg på sjuttotalet kunde hämta nobelpriset för de litterära
färdigheterna. Hur behandlingen var på den tiden har jag inte tid att gå in på. Men hon kom att
utsättas fär etc behandling och det är ju mindre lustfyllt. Men mest var det tabletter. Hur hon klara
och vilka skolor hon gick i nämns inte men det måste ju ha gått bra. Svårigheterna med att komma till
ett nytt land diskuteras en del. Nelly hade sin styrka inte i sitt jag utan i sitt språk. Någon har beskrivit
hennes dagböcker som en vandring mot triumfen. Också före 30-talet är hennes livsvärld skuggad.
Hon var endabarnet. Hade jag själv fått uppleva moderskärleken hade jag gett mitt enda barn allt och
det skulle räcka men livet ter sig väl inte alltid så. Nelly vårdar kontakten med sin far men det är ett
kluvet beroende. Med 30-talets skärpta raslagar påtvingas hon den judiska identitet som från början
är henne främmande. Hon får bara publiceras i judiska tidskrifter. Hon klyvs mellan två identiteter
den judiska och den tyska. Det innebär ett kroniskt tillstånd av bortstötning hemlöshet och jag
förlust. Nelly kommer till Sverige som 49 åring.
Sigrid Hjertén kanske inte säger så mycket men i vissa öron klingar nog namnet välkänt igen. Ja hon
var en mycket framstående konstnärinna ritade mycket föreställande konst hon har gjort flera
målningar på lyftkranarna från vilken stad är svårt att säga för hon och Isac Grünewald levde många
år i den trevliga staden Paris. Hon Isac och deras son blev alla mycket framstående konstnärer.
När hon mycket tragiskt dog under behandlingen. En lobotomi, kom den att förbjudas i Svergie. Det
är ett ingrepp direkt i hjärnan. Främst hos schizofrena. Bortsett från kön var alltså sexualitet en av de
tydligaste markörerna som valdes ut för lobotomi. Genom lager på lager av könad logik kunde läkare
koppla ihop galenskap, normbrytande sexualitet och en radikalkirurgisk åtgärd riktad mot hjärnan.
När lobotomi gradvis fasas ut under 60-talet var det inte för att den uppfattas som inhuman, utan för
den konkurrerades ut av bättre och enklare behandlingsmetoder. På 1950 talet introduceras
neuroleptikan varken Agnes von Krusenstjärna eller Sigrid Hjerten däremot Nelly hann uppleva dem.
Medicinerna var befriande men kom att upplevas som dämpande. På sjukhuset smugglar man ibland
i patienterna tabletterna via kaffet.
I Agnes von Krusenstjernas journal står det hysterika det är så hon själv vill bli sedd. En vildflicka med
någorlunda trygg uppväxt en normal familj med syskon. Det var kärleken som var svår för henne
både förlovning och giftermål kom att avslutas. När hon så småningom kom att ha en relation till en
läkare och det fick hon hållas med. Om man ska se vem som hade roligast kan man nog säga att det
var Agnes. Det är rimligt att beskriva Agnes som en högt sårbar personlighet med bipolära drag som
gradvis låser fast sig själv i en bestämd ångestdramaturgi. Mycket generellt innebar det depressiva
episoder växlar med maniska utmärkta med upprymdhet, rastlösa aktivitet och irritabilitet. I bilden
ingår självöverskattning pratighet, risktagande och ömdömeslöshet. Hon har beskrivit skrikanfallet
som kroppslig reaktion.
Jag har försökt berättat om några kända personligheter. Hos någon kansnske det har väckt ett
inrtresse att läsa boken.

Recension av Annsofi Hedar

Februari 2019

Vänner kan man aldrig få för mycket av. Men tyvärr finns det människor utan vänner alls. Där har vi då ett ansvar att tänka på varandra. Kanske kan man skicka ett kort eller bjuda någon på middag. Och på det sättet knyta nya kontakter. Vi behöver varandra, lika mycket som vi behöver sol och vatten. Ensamhet är den genaste vägen mot psykisk ohälsa. Nej, låt oss komma samman och ha trevligt tillsammans. För det är faktiskt själens bästa medicin - att bara vara tillsammans.

Det förunderliga med verkliga vänner är att de bara blir bättre med åren. Det är som om relationen måste mogna som ett fint vin, för att till slut få ett verkligt värde.  Men här har vi en uppgift, att arbeta med våra relationer. Att träffas för ofta är inte bra. Lagom doser vänskap, vid rätt tid, är det bästa sättet att bevara en vän.

Men hur är det med dem som är utan vänner? Är man i det läget, så ska man veta att det finns tusentals människor där ute, som mer än gärna skulle vilja bli bästa vänner. Här gäller det att våga bjuda på sig själv. Det finns ofta någon i närheten som man kan söka kontakt med. Att bara räcka fram handen och presentera sig och fråga: Vad heter du? Och att på det sättet visa sig intresserad. Det är en god sak.

Man hade många vänner i unga år, men med tiden så försvinner dem. Det är som om man växer ifrån varandra.  Men förhoppningsvis finns det, i alla fall, en kvar. Någon man tycker om och kan hålla fast vid. Så blir man gamla goda vänner, som det heter. Nya vänner är inte som de gamla. Först måste man ju se till att man har något gemensamt, annars är det ingen idé att bygga på en relation.

Det heter att vänner inte kan vara perfekta, och det är sant. Verkliga vänner måste se bort från brister och fel hos varandra, för att i stället se över det som är gott. Visst kan man ta upp det man stör sig på, och kanske bråka lite. Det är som om det hör till. Men om man verkligen känner varandra så blir man alltid vänner igen.

Det händer ibland att man får en vän av det motsatta könet. Och då blir det genast komplicerat, för det leder oundvikligen till att man blir kära i varandra. Så har man kanske fått en pojkvän eller flickvän. Men det är en annan historia.

Om man finner någon man kan prata om allting med. Då har man verkligen funnit en vän. Man vill prata om allting och göra allt tillsammans. Då har man sannerligen blivit bästa vänner.

Det ges alltid tillfällen att knyta nya kontakter. Men en skygg och tillbakadragen person kan finna detta svårt. Här gäller det att inte bara sitta hemma och titta på teve. Kanske man får börja gå till en träfflokal, i alla fall en gång i veckan. Kyrkan bjuder också tillfällen till gemenskap. En annan variant är att börja med någon lagsport. I sådana sammanhang blir man fort vänner.

En verklig vän är en dyrbar skatt. Gemenskapen skänker glädje och en inre tillfredställelse. Jag tror att detta kan bota mycket lidande – att bara vara bland folk och undvika ensamheten. Ja, det är tid att komma samman och ha trevligt tillsammans.

/Daniel

Varför dricker man? Och var går gränsen till missbruk? Ska jag dricka över huvud taget.? Dessa frågor vill jag begrunda.

Det som kännetecknar en alkoholist är att han dricker för mycket och alldeles för ofta. Alkoholens rus blir då lyckan i livet. Och man drivs åter och åter igen till flaskan, för att finna glädje i livet. Eller snarare, för att glömma det som är tråkigt i livet. I den meningen så dricker man för att orka leva.

Kan man inte dricka måttligt, så är det bäst att låta bli!

Men kan man inte låta bli, även om man bestämt sig för att sluta dricka. Då är man med all sannolikhet en alkoholist. Och ju förr man kommer underfund om detta, desto bättre. Här gäller det att sluta innan man blir skadad för livet.

Bättre at avstå från alkohol, än att komma på att man är alkoholist!

Bara en frisk människa kan dricka måttligt – alltså att dricka på ett sätt där man inte tar skada. Men ett missbruk kännetecknas av verkningar som: Baksmälla, ångest och ågren. Därför: Om man kan dricka utan dessa verkningar, så är man på god väg till ett måttligt förhållande till alkoholen.

Måttlighet är vägen till hälsa!

Det är hjältemod att leva nyktert!

/Daniel

Vi behöver våra drömmar för att hålla hoppet vid liv. Det finns alltid något inom oss som vill vidare - att själv bygga upp ett liv som är värt att leva. Ibland drömmer vi om att göra storslagna ting. Och det är naturligt för en frisk människa, att också vilja göra något stort. Men med tiden måste man släppa vissa drömmar och börja tänka realistiskt – att i nuet praktisera det som är möjligt.

Men att leva i framtida visioner och drömmar kan också vara ett sjukdomstecken. Då har drömmar blivit en typ av verklighets flykt. Man alla friska människor lever i nuet. Man tar sina drömmar till hjälp för att planera för framtiden. I den meningen blir drömmen en förberedelse för någonting nytt.

Människan har alltså en förmåga att drömma och planera. Hon har förmågan att välja sitt liv och leva målinriktat. Där skiljer hon sig från djuren. Drömmar kan bli verklighet. D.v.s. om de är realistiska. Det jag planerar för mitt liv måste ju stämma överens med min egen läggning och mitt eget kunnande.

Nuet är verklighet. Men utan att drömma och fantisera kan man inte ändra på sin verklighet. Förändringen måsta alltid börja i tanken, man får där pröva sina idéer och ställa dem mot ett logiskt tänkande. Sedan kan man börja planera och jobba på sina drömmar. Det är viktigt att hålla visionen vid liv och hålla målet i sikte, särskilt när det blir svårt.

Som ung kan man ha många visioner och drömmar. Och visst får man drömma och fantisera. Men när det gäller verkligheten så är det bäst att bejaka de drömmar som är realistiska och inte ha alltför höga ambitioner. Alla kan naturligtvis inte bli läkare, för det krävs en viss typ av intelligens och ett brinnande intresse i ämnet

Hur viktigt är det inte att gå sin egen väg. Omgivningens krav eller förväntningar får inte hindra mig att göra det jag själv vill. Det finns en risk i att söka vägledning hos andra. För bara det egna hjärtat vet vad som är bäst. Det jag drömmer om i dag kan bli en verklighet. Bara jag håller fast vis visionen och systematiskt arbetar för att nå dit.

/Daniel

 

Blandade artiklar

Hjälpmedelsinstitutet

Gratis hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar

- Appar som stöd
- Kognitionsappar
- Appar för kommunikation

Hjälpmedelsinstitutet

Kloka ord

Ju starkare och viktigare arbete, ju oundgängligare är vila och ro.

Carl Von Linné

Vi vill alla ha rykte om oss att vara frikostiga och vi vill köpa det billigt.

Mignon McLaughlin

En invaderande armé går att stå emot, men inte en idé vars tid är kommen.

Victor Hugo