Tänk Er tillbaka till någon gång på 20-talet. Om man skulle ta landsvägen från Södermalm, söderut; mot Dalarö, eller till Nynäshamn, fanns det bara en bro att åka på över den nyligen grävda Hammarbykanalen vid Skanstull: den låga slussbron. Till höger låg sedan början av 1800-talet Sundby Gård. De två trähusen under Söderledsbron är idag bostäder. Landsvägen gick i den branta Skansbacken upp till dagens högbro med anor från 1700-talet och det som var Skansbergs Gård. Fortfarande finns vid krönet några landsvägsstolpar i sten och ett räcke. Ett tidigare hus på Höjdens plats hade krogtillstånd mellan 1762 och 1838. Här parkerade resande sina vagnar och kunde sedan gå vidare in till staden.

Vägen vindlade vidare utmed den idag upprustade parken, en gång kyrkogård, upp till Gatukontorets rödmålade trähus med Globen i bakgrunden. Huset var en gång dödgrävarboställe.På 20-talet var söderort ännu nästan landsbygd. Förorter fanns inte. Koloniträdgårdar låg utspridda och förstaden - det hette så - Enskede hade börjat byggas.


Vägen fortsatte upp på grusåsen, där Nynäsvägen går och svängde åt vänster till grillkiosken mittemot Globen och punkthuset på Blåsutvägen. Här ligger Skärmarbrinks Gård, ett stort trähus med brutet tak, gömt mellan högre hus. Betittat och kanske besökt av dem som färdades på landsvägen just öster om fastigheten. Antagligen kunde man härifrånockså se den samling av hus, som hette Blåsut och låg där SL:s garage ligger idag. Vägen tog sig sakta vidare i en böj över Blåsuts T-banestation och därefter i en svag högersväng över parkeringsplatsen, tillbaka till T-banans riktning. På Dalen-sidan låg Stora Gungan, ett känt utskänkningsställe. (Huset står nu på Skansen.) Härifrån följde den gamla Dalarövägen samma riktning som linje 18, Mellan grusåsen till vänster och förstadsbebyggelsen till höger. En lång bit finns bevarad mellan Sandsborg och Skogskyrkogården. Här stannar jag och köper en glass
Hur såg vägen ut? Vid sekelskiftet gick man förmodligen till fots eller for med häst och vagn på denna smala grusväg från gårdar och torp på Södertörn till stan och folksamlingarna, för att sälja eller köpa något, besöka bekanta, söka jobb eller ha några glada dagar. Kvinnorna bar schal och männen hade skärmmössa eller keps.


Vägen började att "permanentbeläggas" i etapper 1913 fram till 1930-talets slut, vilket innebar att den belades med gatsten eller asfalt. Efter att ha passerat Sockenvägen, fortsatte den utmed kyrkogårdsmuren, som byggdes av arbetslösa, mot dagens bensinmack. Förbi Tallkrogens Gård. I samma höjd några hundra meter västerut låg Gubbängens gård på gärdet.

Som en serpentin slingrade sig vägen genom Sköndal på samma ställen som Perstorpsvägen gör, idag passerade Sköndalsbro och Hökarängens Gård vid Drevvikens vattenbryn. Ett av de få spåren är milstenen (som visar ¼ mil) vid Sköndals skola.

Vid bron över Forsen mellan Magelungen och Dreviken går stadsgränsen. Här stannar jag och funderar lite på vilket företag det måste ha varit att ta sig från Nynäshamn till Stockholm på remsan som gick i krokar och backar och trafikerades av hästar och vagnar, gående och kanske till och med någon automobil eller velociped.

Det är inte så länge sedan.

/ Hans Nilsson


Pengar roligare än barn.

Det är en sliten tomte som möter mig på ett kafé i innerstaden. Ungefär tio minuter försenad gör han entré från gatan. Han öppnar glasdörren, som är försedd med en bjällra högst upp. Stampar av snön från sina stövlar och mumlar något ohörbart. Sedan ser han sig om i lokalen och upptäcker mig vid ett fönsterbord med mitt anteckningsblock och en minidisc-spelare. Han kommer fram och sträcker fram en väldig hand för att hälsa.

tomten


– Hej, säger han. Ursäkta att jag är sen.

Det är inte utan att jag känner mig en smula nervös inför mötet. Jag kan dock konstatera att Tomten ser ut ungefär som jag väntat mig. Cirka två meter lång, lite rund och med ett imponerande vitt långt skägg. Han är klädd i en vacker, röd dräkt med tillhörande luva och har ett brett bälte om sin runda midja. Tomten går bort till disken och kommer tillbaka med en stor Kaffe Latte och en jättemuffins med blåbär.

– Jävla väder, säger han och sätter sig på en mörkbrun stol mitt emot mig.
Jag hajar till när jag hör honom svära, men han har faktiskt rätt. Massor av snö har fallit de senaste dagarna och genom fönstret kan vi se hur människor mödosamt tar sig fram mellan snödrivorna på trottoaren och hur bilar slirar i modden på stadsgatan. Affärsskyltarna lyser i kvällen.

– Har Tomten mycket att stå i? Frågar jag.
– Ja, i år verkar det vara mer att göra än någon gång förut. Vi har fått kalla in extra gubbar och gummor och trimmat in nya renar. Ekipagen har blivit tyngre för varje år.
– Vad beror det på?
– En av anledningarna är de många tekniksakerna. Det är datorer och stora TV-apparater med platt skärm. Sportartiklar är också stora och skrymmande liksom cyklarna, scootrarna och bilarna.
– Bilarna?
– Ja, några bilar har vi också med oss.
– Är det stora fordon?
– Några små Smart-bilar, terrängbilar och några husbilar.
– Men de får väl inte plats i en släde?
– Nej, dem tar vi i skåp-bilar. De mjuka paketen innehåller mest morgonrockar och handdukar, inte så mycket kläder. Under åren har jag lagt märke till att de hårda paketen blir allt fler, medan de mjuka blir sällsyntare. Musikinstrument och böcker är också populära, medan prydnadssaker antagligen skänks vid andra tillfällen. Jag vet inte så noga.
– Jasså?
– Under resten av året pendlar jag mellan Rovaniemi i Finland och Barbados, där jag håller på att bygga en större gård vid stranden.
– Vilka klappar blir populära i år?
– Det verkar som om de här små MP3-spelarna kommer att bli väldigt populära, liksom presentkort på resor, äventyrs-helger och spa-vistelser.
– Har julen förändrats, tycker Tomten?
– Hå, hå, ja, ja. Tiderna har förändrats under de åren jag har arbetat. När jag började, var släden gjord av trä. Idag är det syntetmaterial som gäller. Det var betydligt färre tomtenissar och gummor som jobbade med mig då. Duktiga hantverkare som kunde sina saker. Vi kunde ta pauser ibland och dricka kaffe eller glögg tillsammans. Äta jullunch med gröt och läsa verser för varandra. Och jag undrar om inte gröten var godare förr. Idag är gummorna och nissarna många fler och vi har inte tid att ta pauser . En del har flyttat till julklappstillverkare utomlands.
– Har Tomten barn?
– Ja, de är så många att jag har tappat räkningen. Appropå barn. Jag kan inte begripa varför dagens barn ska ha en sådan himla massa julklappar. De drunknar ju nästan i prylar. Varför kan inte föräldrarna ta ledigt från sina arbeten en stund och bara vara med ungarna i stället. De kunde gå ut i skogen, snickra saker, prata, berätta sagor, bygga lego eller vad som helst.

En kortväxt tomtenisse visar sig i snöyran utanför på trottoaren och kikar in genom fönstret. Jag tittar på klockan och ser att vi har suttit på kaféet i ungefär en timme och föreslår att vi avrundar vårat samtal. Runt omkring oss sitter folk i tjocka tröjor och dricker varmt. Sedan går jag till disken och hämtar påtår till både Tomten och mig.
Vi sitter tysta en stund.
– Jag vill tacka så väldigt mycket för att Tomten tog sig tid att svara på frågorna, säger jag.
– För all del, det var skönt att få sätta sig en stund.
– Och så får jag passa på att önska en god jul.
– Va?
– Jag vill önska Tomten en God jul.
– Jasså, jag tack så mycket.

/ Hans Nilsson


Tänk dej att du sitter på en pall med tusentals människor springande omkring dej. Du sitter där och ser hur livet lyfts bort av att du känner dig utanför. Många människor känner att deras liv inte är viktigt medan många känner sig använda. Att vara psykiskt sjuk är ett utanförskap många känner sig oanvända i, dem bara går där dag ut och dag in. Ska det vara så? Nej! tycker jag.

Att få sin röst hörd är en del av vårt samhälle, men om man vill få sin röst hörd som psykiskt sjuk är det mycket svårare än för dem som är ”friska”. Och försöker man ändå att höja den smala röst man har blir man överkörd; ”Du ska väl inte yttra dig, du är ju psykotisk, vad har du för rätt att rätta mig som har jobbat i alla år och som har en utbildning?, nej lägg ner dit resonemang och gå dit du var och var tyst ”, och skulle man har ett missbruk bakom sig är det ju knappast lättare att yttra sig.

Nu är det ju så att många som får detta mothugg från alla håll och kanter väljer då att vara tysta och inom dem gror en osäkerhet av ängslan och mindervärdeskomplex av att de tycker de inte är värda något; ”ingen vill lyssna på mig”

Har man fått en diagnos är det inte roligt, då är man ju redan där mindre värd, vill man sedan försöka åstadkomma något, vare sig det gäller talets förmåga eller att komma ut i detta samhälle igen är det inte lätt. Att sedan bli klassad som mindre värd gör det ju knappast lättare.

När man ser människor i den situationen, att de bara är en parasit på denna jord som inte vågar göra någonting för att störa någon, inte vågar ha en tanke som de vill ge med sig till andra, är beklämmande.

Hur gör man då för att dessa människor ska kunna känna sig behövda? Vems är felet att dessa inte vågar yttra sig? Varför har det blivit som det blivit? Att vara tyst är det minst bästa. Den som varit länge inom psykvården eller inom missbruksvården, eller inom vilket annat område som helst, kan sin sak till och från.

Jag tycker man måste lyfta fram människor för att som det sägs ”alla är vi bra på nått” Ge människor chansen att misslyckas, ge människor chansen att visa vad de kan, vare sig det är att göra en sak som andra tycker är banal eller inte. Ge människor positiva signaler så orkar de upp nästa dag. Ge människor en chans att höras, alla kan inte allt vare sig du är frisk eller ej och alla får göra fel både en och två gånger. Att ha förutfattade meningar om psykiskt sjuka är bland det sämsta man kan ha. Att ha en negativ tanke om oss är befängt. Vad vet ni som inte sitter i samma båt som vi? vad som hänt oss? ,varför vi blivit sjuka?

Inom alla grupper finns bra och dåliga människor men att dra alla över en kam bara för att någon gör mindre bra saker är överdrivet. Alla har vi sett den tysta människan på bussen, den gapiga, stökiga, någon annanstans men vem är dömd att säga att det är en psykiskt sjuk person.

I ett förhållande där någon av parterna trycker ned den andre blir den ena instabil, känner skuld och tar på sig ansvaret att det är hans/hennes fel att det ser ut som det gör. Och så är det för oss också, när vi blir nedtryckta – vi känner samma sak.

Vi vill vara den del av ett förhållande där det fungerar, att vi sedan har blivit sjuka är ödets makt, men döm oss inte förens du givit oss chansen att visa vad vi kan.

Att jag säger psykiskt sjuka i detta inlägg är bara ett ord, och jag vet att ord kan vara farliga ibland. Men vi känner oss inte mer sjuka än någon annan. Om ni ger oss chansen att kliva in i detta samhälle, kanske ni också kan ta bort era tankar på att vi är farliga, konstiga eller vad ni har för fördom om oss och då kanske ni vågar möta våra blickar och vi slipper tycka att vi är mindre värda. Möt oss så möte vi er

Om du vill ha respekt av din avbild
måste du visa din avbild respekt
Björn Afzelius
(tror ja han sa)

/ av Micke


Musik var min första kärlek, och jag kunde uppleva den där rent extatiska känslan för vissa skivor och låtar ända upp i tämligen hög ålder. Det är möjligt att ni läsare har invändningar mot att jag använder begreppet "kärlek" när det inte är riktat till en person, men jag anser nog att det är på sin plats. En sådan period i mitt liv inträffade 1987 när den irländska gruppen U2 kom ut med vad jag anser vara deras mästerverk: "The Joshua Tree". Jag hade bara haft halvkoll på gruppen innan denna skiva kom. Jag tyckte redan efter deras debutalbum att där finns något som kan bli riktigt bra, men jag följde inte deras utveckling särskilt noggrant. Köpte faktiskt inte ens deras två följande album. Men sedan, mer av en slump, hände det sig att jag knallade iväg till skivaffären och köpte ovannämnda alster. Praktiskt taget helt utan förväntningar var det också. Men det var "love at first sight"! (Vilken värdelös metafor när det handlar om ljud.) Jag var helt såld direkt, det var absolut det bästa jag hade hört. (Just då i alla fall.)

gitarr


Jag levde med denna skiva i sinnet och hörlurarna i säkert ett år. Detta sätt att göra musik och text måste ha passat mig i den personliga fas jag befann mig just då. U2 byggde ofta upp sina låtar genom att mala samma figur om och om igen, men med olika intensitet och genom att framhäva vissa instrument eller sångsätt i de olika partierna. Och låten "With or without you" fungerade nästan inflammatoriskt på mig i det stormiga förhållandet jag levde i just då, med min flickvän alltså. Varje gång vi hade bråkat malde denna refräng i mitt arma huvud: "I can´t live with or without you...". Jag måste säga att sångaren och låtskrivaren Bono hade en ganska träffsäker känsla för dramatiska texter. Dessutom var det ofta med mer eller mindre tydligt religiösa inslag, och det minskade ju inte de himlastormande känslorna. "You give it all, but I want more"… ja, man hade väl höga krav på den tiden. Man är ju så förbannat allvarlig när man är ung, har ni tänkt på det?

Men det var inte bara låtar om kärlek eller relationer, det var ett par riktigt tunga låtar också. I till exempel "Bullet the blue sky" tycker jag att influenserna från Led Zeppelin är tydliga. Särskilt i trumspelet och hur man återgivit dem i ljudbilden. Eftersom jag inte spelar gitarr själv har jag aldrig lyssnat speciellt på gitarrister och hur de spelar, men The Edge och hans gitarrspel hade ungefär samma "impact" på mig som en knytnäve rakt i bröstet. Det var nyskapande, tyckte jag. Som jag fattar det spelade han mera harmonier än enskilda toner i solopartierna, han använde sig istället av nya ljud för att uttrycka sig. Det var mycket eko-effekter, förmodligen genom att röra instrumentet i förhållande till förstärkare och högtalare. Han var nog och petade på svaj-armen emellanåt också, misstänker jag.


Eftersom jag spelat trummor själv i många år lyssnade jag naturligtvis lite extra på Larry Mullen Jr., gruppens typiskt brittiske trummis. Han spelade mycket figurer för att förstärka eller skapa struktur i låtarna. Återkommande figurer, alltså, men det var ju på det sättet man byggde upp nästan alla låtarna, som jag nämnde tidigare. Vad jag menar med brittisk trummis är att det är mycket dubbelslag och back-beats eller små virvlar och trioler. Jag har hört en liten historia om denne trummis, som jag tycker är på sin plats här (naturligtvis är den sann!): "Larry var 14-15 år och satt i klassrummet och trummade frenetiskt med fingrarna på skolbänken. Förmodligen så där irländskt rastlös. Lärarinnan kommer fram och frågar:
- Vad gör du?
- Jag övar, svarar han.
- Du måste sluta, du stör de andra, säger lärarinnan.
Då svarar Larry:
- I can´t, I have a career coming up!"

Denna skiva sålde många miljoner exemplar världen över, och flera av låtarna har spelats i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang. Men den sång jag tycker är allra vackrast på denna skiva, har en lite undanskymd position. Den heter "One Tree Hill", och är sagolikt vacker. Den är också mycket sorglig, för den handlar om en "roadie" som åkte med U2 i alla år fram till straxt innan denna skiva, då han förolyckades i en MC-olycka. Jag tycker verkligen att de förmedlar sorgen och saknaden efter denne unge man på ett innerligt sätt i den här låten.
Sedan var det ytterligare en sak som fick mig att respektera den här gruppen; det var fyra grabbar som började spela ihop i tonåren, och de spelar ihop fortfarande. Det här kanske låter lite larvigt, men det skänkte faktiskt ett visst hopp om stadga i en annars flyktig värld. Jag vet att gruppen på sina håll betraktas som kvasi-religiösa och Bono kallas ju numer för "champagnesocialist", men det bryr jag mig inte om! De betydde mycket för mig på den tiden, och vad de än gör nu, så gör de det i alla fall fortfarande tillsammans!

/ Krister Sellman


Varför är jag vegetarian?, ja det kanske man kan fråga sig men för mig är det inte så svårt faktiskt, det är bara rätt tycker jag. Ska jag argumentera varför kommer säker många att tycka si och så om det, till exempel att jag tycket det är moraliskt rätt, att vi inte behöver äta kött, man mår bättre av att äta vegetarisk mat med mera. Ända sedan jag var liten har djur stått mig nära, vi hade en tax som hette Fia som var en ettrig en men hon var snäll fast hon skällde på allt och alla. Och där någonstans i mitt undermedvetna kom tankarna som senare i livet ledde till att jag blev vegetarian. När man är liten måste man ta det som serveras på tallriken och är det ingen annan i omgivningen som har en tanke på annan kost, får man acceptera det. Men jag började tidigt att tycka att det inte var gott med kotletter eller vad det nu var för bit som hamnade på tallriken. Jag skar och skar bort kött tills det bara var en liten bit kvar och den svalde jag med mjölk.

Men det fanns faktiskt något jag tyckte var gott och det kan vi kalla ”slaggkött ”. Korv och potatis hos farmor var det bästa jag visste men det var också det enda jag tyckte om, inte ens skinka på julafton var en höjdare. Vad jag kan minnas fanns det heller inte något pålägg som var intressant.

Jag kände att det inte fanns någon anledning att äta köttprodukter och tyckte synd om djuren som hamnade på tallriken. Jag kunde tänka att de inte valt att vara där. Senare i livet när jag hamnade på en plats där vegetarisk kost var i majoritet var inte valet svårt.

. Jag är en så kallad laktovegetarian och det innebär att jag äter mjölkprodukter och ägg men inte någon fisk eller köttprodukter. Jag har även en dotter på 5 år som också är laktovegetarian som jag och hon mår mycket bra. Varför jag säger det är att många tycker det är konstigt att hon också är vegetarian. Men vi lever faktiskt på 2000-talet och det är inte så konstigt som det låter eftersom det finns många barn idag som äter vegetarisk kost och skolorna serverar även det som alternativ. Och att då säga att dessa barn inte får i sig tillräckligt av det som finns i kött, visar bara på dålig kunskap om den vegetariska kost som äts. Så varför höjs det på ögonbrynen när barn är vegetarianer?


/ Micke W

Blandade artiklar

Hjälpmedelsinstitutet

Gratis hjälpmedel för personer med psykiska funktionsnedsättningar

- Appar som stöd
- Kognitionsappar
- Appar för kommunikation

Hjälpmedelsinstitutet

Kloka ord

Ju starkare och viktigare arbete, ju oundgängligare är vila och ro.

Carl Von Linné

Vi vill alla ha rykte om oss att vara frikostiga och vi vill köpa det billigt.

Mignon McLaughlin

En invaderande armé går att stå emot, men inte en idé vars tid är kommen.

Victor Hugo